nerna. Hon hade brädtom att få presentera fig sjelf. — Fru Klemen, förut Christina Spag. Ef: da Att öfwerstinnan ej är hemma. De hafva kanske aldrig hört omtalae Christina Spag. Det hafwa wi wisst, fade Clara wänligt, i det hon räckte det lida fruntimret hander och bad henne taga platå. Ni stod ju för bushällningen flera år i mi na föräldrars hus och blef derefter gift men en landtbrukare jag känner till allisammans. Det war ledsamt att mor skulle wara borta. Ja högst olyckligt war det! Jag har warit ett par dagar hos min swåger, som rår om Mossgården, har ni fett Mossgården? Ide den J nan skulle jag resa med diligensen till Hö penhamn, för att i morgon bittida resa på jerns wägen. Swåger war få god och stjutsa mig hit, då han hörde huru gerna jag wille fe mig om litet hår. — Gustaf år ju sjöofficer — det wet iag och ni är ju naturligtwis Clara; Gud, hwad ni liknar er mor! Sit jag säg er bars ni på armen, — Ja Jwad tiden går. Ri är wål Anna, fan jag tro. Det gulbruna ögat fästades med ett underligt uttryck på den unga flickan, ett forskande frågande utryck fom generade henne. Hon fortfor med fint spel och låt systern vas ra. Fru Klemme lossade uu på hatten och kappan lade den lifta fanffinåmuffen och dito pelskragen ifrån fig, säsom wäntade hon på förfriskningar. — Jnga anstalter för min skull, sade hon detsamma. — Blott liter the, inwände den godmodig. Clara; det skall wara färdigt om eti ögonblick så länge kan wäl wagnen hälla. Och hon skyndade, stackars lilla Clara genom