få och det plågar mig att du fer dygder till och med i hans fel — Men det ar sant, jag bar något på mitt samwete. Hwad fan der wara? — Du wet jag war den skste som stref till Gustaf och då jaa lade brefwen i kuweriet, läste jag några rader i min fars, fom förwås nade mig i högsta grad. Mipförftå mig icke, stod der, fom om jag wille lägga hinder i wå: gen för dig, jag önskade blo att du skulle upp: skjuta din sörklaring, till def du kommer tills baka; jag önskar detta lika mycket för hennes, fom för vin ffull. Miecist få stod der, ty jag läste det 2 gånger. Måhända borde jag icke hafwa läst det, men jag gjorde der nåstan utan att weta det, annars plågar der ju aldrig stå Hemligheter i brefwen. — Hwem fan det wara, fom Gustaf häller af? tänk, att ban bar gått få tyft med det, få att wi ej hw ac nat det ringaste. Blott jag funde begriva hwem det fan wara; man fon nästan antaga an hon är af ringare flånd. — O. nej, wisst ide, hwarför, afbröt Anna, i det hon rodnade af harm, Gustaf kan ej fin: na behag i hwad fom är fimpelt och obildadt. Det år för öfrigt orätt, Clara, att berätta mig, hwad fom skall wara dolt för of. Låt of fe, fan der ide ligga någon annan mening i ors den, jag will få ogerna tro, att Guftaf alleres ban, — det gör mig orolig och bedröfwar mig, men jag är dock i alla fall öfwertygad om, att hans wal icke har fallit på något oädeli föremål. — Jngen är säfrare derpå ån jag, men hon kan ju gerna — — Förskona mig lifta Clara, jag fan det utanät, hon fan gerna wara fimpel och fattig ch dock en förträffligt menniska. Utan twvifs