Helsingborgs-Posten – 18 april 1864, sida 2

Utan att wilja förnärma någon, Gud beware en hwar för en sädan lifkorps. — Jag kom, fortsatte öfwerstelöjinanten, under der han bjöd kring cigarrer, från Chris stiansbamnssidan bakom Börsen. Då jag gerna wille gifwa Herrarne af lifkorpsen tid an komma ut i god ordning, gid jag ganska läng: samt och förföfte, genom att stöta min fabel hårdt mot stenarne, att leda den på wakt ftågns de skildtwaktens uppmärksamhet på mig. Dock detta war aldeles förgåfwes. Han stod och stödde fig vå gewäret och stirrade oafbrutet Är Slottsplatsen till. Då jag ide på detta fått kunde blifwa bemärkt, gick jag förbi. Skildis waften skyndade bort till mig och såg, få föres fom det mig, något förlågen us, men det war ocdiå allt — han rörde fig ide ur fläcken eter förändrade fin ogenerade stälning. Jag wille ba slut på denna bistorin. Jag swängde nu bort till studenten. Då han säåg detta, blef han orolig och tog armen från bajonetthalsen, hwarest den långe hade hwilat; men det war ocfå det hela. — DÅ det ingalunda såg ut, fom om allt detta stedde af owilja, trots eller dylikt, beslöt jag ant taga fafen få gemirbligt fom Hans Maj: konungens tjenst tillåt det. — Kort och godt, fade jag till honom, jag år Jouren. — Ar Ni få? — Ja. — Så-—å. — Då denna underrättelse alldeles icke gjorde något innryck på min flegmatiker, — han säg ur fom twiflade han på riktigheten af min ut sago — fortfor jag: — Ar Ni få god att ropa i gewär.