Helsingborgs-Posten – 18 april 1864, sida 2

redan halft framräckta handen. Då jag stött häröfwer, dugande trädde e:: steg tillbaka, nårmade hon fig mig raskt oh gaf mig ett Wwåns ligt handslag, under det han yttrade fin glädje öfwer ot fe o. s. w. Till fiufosten, som just serwerades, blef jag tillika med ett par andra NnÅårwarande officer rare inbjuden. Wid sådana rillfällen utjems nas gradolikheterna och lossas disciplinens sträfwa band: skämt och allwar blandades om hwarandra. Bataljonschefen drack ett glas med mig och fade, wänd till adjutanten: jag tror, att Ni har rån; det år bestämdt en rask student, denne löjtnanten. — Ja, iy jag må annars säga Er, mina Herrar, fortfor chefen, att jag, efter hwad jag nyligen bar fett af der slags menniskor, bwars till wår unge wån hörer, har min egen mening om dessa herrars buglighet att wara soldater. Jag tror, att wår student märkte, att jag blef litet underlig till mods, då han blef prefenterad för mig fom student. Det förekommer mig, fom wore jag honom skyldig en förflaring, och den skall han få, och äfwen J, mina Herrar. — Som Ni weten, mina Herrar, blef jag lätt sårad i början af slaget wid Sleswig. Cjter att till en del haswa blifwit återställd på garnisonshospitalet i Köpenhamn, anmälde jag mig såsom convalescent och blef fåfom sadan anwänd af kommendaniskapet att förrätta ftabsofficier du jourtjensten i fästningen. — På en af dessa ijenstturer, fom jag, emedan mitt ben ide tillåt mig att rida, föres tog till fots och derjemte i fåltuniform, fom jag en förmiddag, wid 10stiden, till Slottsholmen, som war besatt af H. Maj:t konungens lifs forps. — I paranhes sagdt, tillade han, och