Madam Grandel — så hette hon — war tiv år åldre än jag, men sag änau ganska rbra ut och tycktes wara myckel godhjertad. Nio månader sednare mar jag wålbestålld klockare och hennes äkta man. Men ack, mina goda, unga herrar, jag hade gripit i ett getinqoo! Redan smekmånaden medförde starka regnskurar oc dessa följdes sedermera af det ena äskwädret efter det andra, som icke sällan slog ned. Ja, såsom ni sen mig bör, far min hustru mer ån en gång ges nompryglat mig, oaftadt alla inwändningar å min sida. Och hwarföre? Emedan jag någon gång hemkom något för glad från wardshufet och stundom skämtade med de wackra bonde flickorna. Jag bar mitt huskors, fom en fos lid man skall och bör göra, i trenne länga år; då tog en lycklig försynens skickelse det från mina skuldror och lade det i den falla grafwen. Hon dog trots all min onnvårdnad och efterlemnade lyckligtwis inga barn, utan ens dast litet bohag. Beklagligen har detta få mår ningom sammansmält, få att jag nu endast ce ger min syssla och mitt goda humör. Härmed slutade klockaren fin beråttelse, hvins gade gladt sitt fulla glas oc ropade, Hin: gande med of: Pligten framför alt, ifynners Det når man redan har druckit, oh nu en ny frottering! Jag wet ide om det war en werkan af wårt nåsstan oafbrutna löje eller af det för:ärda wi net, eller fanske slutligen af potatia sinfeln; allts nog: wi kände ingen smäria, ingen trötthet me ra och protesterade wänligen och hogiidligen mot hans förnyade medieinska proposition. Anständigt honerad lemnade han of några minuter derefter under de lifligafte bedyranden af fin tacksamhet och de hjertligaste wålönftnins