En klockarehistoria. Jag och min wän Hugo gjorde en gång en fotresa. Wi woro i den åldern, att wi rie sammans räknade fyrtio och ett år, hwaraf det udda kom på min räkning. En fotresa genom herrliga trafter, företagen på eftersommaren af två krafliga, lifliga, fånes liga och, hwad fom är ganska wåsemdligt, med penningar wäl försedda vuglingar: hwad fan wål wara behagligare, äfwen om man någon gång under ett häftigt owäåder tager fin till slvar till en på wågen kommande bondwagn; om då, till följd af ouredda naturkrafter hällarne skena och slunga åfdonet med dess förswen och de inpå kroppen wåta passagerarneei ett dile, hwatur de sednare mödosamt tesa fig med ålskilliga komtusioner, för att krypa till nåre matte by, emedan twenne af wagnens fyra bjul blifiwit sönderbrutna — såsom alli dena hände mig och min wän en wader afton? Wi släpade of till ett wärdehus, hwars wänliga egarinna lemnade oss ett särskildt rum och skickade efter socknens eskulap, klockaren. Denne kom snart och undersöfte wåra stötta och blånade lemmar, medan wi samiidigt åto och drucko få förffrådliat, att den gore, gam le, mycfet norlige mannen bedvrade, att ban aldrig i jitt lif behandlat få apperitliga pas lentet. Derjemte forilarade han fa ega en watiten, fom han welle applicera på of få fnar: wi slutat war målad och om hwars underbara latelrajt han berättade de mes slående erempel. Detta watten hemtades fnar: från hons nÅrs belägna officin, och han gjorde deraf på osssett