Helsingborgs-Posten – 11 mars 1864, sida 3

fattighuset. Det tydde art det år dit ni will tomma . . . Lät gå då, jag twår mina hånder och förblir er tjenare, Ulan att afwakta swar, tog soräten fin fpanittötfåpp med guldtnapp, fom han eu stund satt ifrån sig, widrörde wårdslöst kanten af hatten med sin be hantskade dand, såsom för au helsa, och gick derifrån gnolande en gammal aria ur en Operas Befriad från detta andra fruktanswärda fi endtliga indiot började Rosa andas mera futt, men snart föl hon i en fullfomlig wanmaki od en uerwös datrning skafade hela hennes kropp. Der år wanliga följden med öm:åliga organet då de nödgas baftig. utgå ur silt awvans liga lugn. Rittiga tårar lättade dock jnart den u ga flickans bröt ob ridie henne ur det tillstånd, hwati förkrädelfe och harm förjalt henne. — Hwad jsag år olocklig! uttopade Nosa, och hwar skali det blifwe af mi ig? O, min Gud: drag iute dirt medlitande tfrån mig owb :ät din oånoliga barmhertighet råda mig ett safert stöd! Och du, min ålskade och wörbude wålgörarinna, du, fom der uppifrån utan ite wel skådar min eläunde och de olyckliga besök, det fororsakar mig, bed för mig, och ingif mig Det med som fordras i utin beklaganswärda belägenhet. Hon kastade kring fitt lilla rum en blid af mild försafelse, och hwiskade: Stackars min lilta bo, stackars mina ttefliga möbler fom alla dagar utgjori min glädie och nu Mart iate ffos tillföra mig mera! Men jag Fall årminsstone te ha den smärtan att fe er föras härifrån. Ja, ullade bon, jag mäste genast qå härifrän; öwas tjenar det till att förlänga mitt wistande hår; i morgon jagar man ui mig; och De