kammarjungfru och en bejjent till ev uppassning, år det nog? — Hwad! ni wågar, min berre, ropade Roja, nästan qwäfd af harm od förtrytelse. — Om jag inte hade förlorat webundra louis på kappridningatne wid Camillv, fortfor denne Lowelace i miniaur, få fule jag bjuda er båtire wilkor, tv jag fer att ni år en wacker flicka, och ni förtjenar bättre ; men jag bar haft otur i år och har gjort of med med mera pens ningar på wad än jag förut gjorde med Bimbelotte, Gephirin och dronning Pomare. Detta pladder war obegripligt för den unga renhjertade flickan, men bennes jungfruliga grannlagenhet lät henne, ehuru oredigt, förstå att hon war föremål för ex täflan mellan far och fon ochf att dessa sednare förslag woro ins te mindre ledriga och förolämpande. — Hwem tar ni mig för, min berre, åtetog Rosa, bwars ögon lägade af wredens eld, iy blpgsambeten bar äfwen sin wrede; år det bes slämdt att armodel skall wara blottjtaldt för an skymfas oc) förföljas? Ett enda ord är nog till swar på ert skamliga förslag: mellan wans äran och döden twekar jag inte, mitt wal år gjordt; er far fon jaga ur mig från denna kammate, men jag skall inte lemna detta Hus för att inträda på lastens och stamlöshetens bana. — AH! hwilka höga tankar!l hwilka wackra ord! men fåra Rosa, sädantader passar endast i tomanerna; i werkliga lifwet år det bara ord utan mening; det år bade enfaldigt och löjligt. Gif med er i godo och anförtroser åt en man, fom ime önskar högre ån an få ålffa er ända till galenftap . . . Efter att ha uttalat dessa ord, inpräglade i ov föförrares hufwud, han må wara ung