Helsingborgs-Posten – 11 mars 1864, sida 2

— Godt: mitt baru, fortjor husegaren, wi funna uxrpgöra det der i allsköns wänstap och wi skola befinna oss wäl deraf begge :wå. Dessa twemdiga ord teledsagade ban med en åtbörd fom hastigt upplyste Rosa vm denne usle Trimalcioas afsigter. Förliptelsen äårergaf ben Unga arbeterskan den styrla hon ett ögvublick förlerat; hon reste fia häftigt upp från stolen, ställde sig framför den otäda gubben och fade med dygdens Bela wår dighet: — Jag fruktar att förstå er, herre, och jag rodnar mera för er skull ån för min. Gå ut från denna kammare och kom inte tillbaka ans nat än för an göra edra lagliga rättigheter gållande. Jag bad er nyss om någon iids anstand; jag återtar min bön och Ångrar an jag gjorde den. Gå, herre, och lät fålja mis na möbler, jaga mig från dena lilla rum fom jag i tre år bebott, det år er rättighet, men fom inte och berörwa sattigdomen det enda go: Pa den eger här i werlden; heder och ett godt rykie! Och med en befallande åtbörd wisade Rosa fin sertioärige frestare på dörren. Nu war det mitjonärens mr att redna; han framstammade några urfafier, föfte i sin förs witring omfring fig efter harten fom han bis bebållit på hufwudet och gick ut. Rosa hade knappt hemitar sig efter den förs sträckelse denne obarmhertige huswärd förors safat förr ån det ånpo knackade på dörren och en ny beföfare anmälde fig. Denne war ung och fmårt; af wanligt till och med lågt utseende; men han war få pråfs tigt flådd, allt hwaraj hans toilette beftod, ifrån de lackerade stefforna till den fina castorhanen, war of en få uesökt smak ait man tid en wiss