IX. Sedan den der aftonen på den olyckliga das gen då Gäntiher begrofs hade friden lemnat pastorshujet; några häftiga uppträden följde ide mellan mor oc fon, uran man toycktes bafwa gjort en ömsesidig, wit öfwerenstommelse vm, art Amandas namn ej mera skulle nåms nas. Men det oak:adt war det något så tungt och dystert som hwilade öfwer huset. Den som fordom befymrad beträdde huseis trös skel, lemnade den waaligen tröstad och Uppe muntrad. Detta war nu förbi. Wäl skötte Reinbonld fitt embete med lika ifwer fom förs ut, men ide med lifa framgång. Ack, huru tunga symtes honom ide nu hans pligter! Han måste förmana till bön och fromhet under det att han ej sjelf kunde bedja, Läåpparna bådo, men taukarna gingo tillbaka från humlen och irrade med förtwiflans hastighet (till jorden och solte och förjöljde en qwinnobild, ide den Alt wärda, muntta flickan, fom förljufwade hans stunder, utan en fanig qwinna utan hem af honom prisgifwen åt eländet. Från predikstolen stirrade Han på den tom ma plufen, hwarest hon en gång suttit lyssnat vå honom, och han tyckte fig i inbil ningen der fe en blek, förtärd gestalt. När han wälsignade ett ungt pars Ivdliga äktaförbund od förmanade dem till trot i nöd och lus, i lif och död, bräånde det inom honom wid tan: fen på haus egen treher, som icke sträckt fig till lidandet och olyckan. När han begrof någon,