Hon har en sång som bringar mig till förs nviflan, det år nästan under hwarje lections timma, cest ca! Baronessan afbröt sig plörös ligt och pekade Uppåt. — Pfningarna hade upphört i första wi ningen och en öfwad hand spelade. Ca qwinnosstämma hördes sjunga ett wackert, men nä got wemodigt stycke. — Sockars Amanda, suckade Michaelis, då hennes klagosång förstummals. Den godmodige baronen fade: Parbleu! ur fåfta Emma! fången imder jag om oop flickan har ett föredrag, som skuhe kunna komma mig gamle soldat att gråta. Gemålen drog på axlarna. — Känner ni mamsell Gänther kanhända något närmare? wände hon sig likgilligt tll Michaelis. — Fill er tjenft, min nådiga, swarade dens ne med ett fint småleende. Mamsell Gunther är min myndling. — Nu war det baronessans tur att blifwa förlägen. Men doktorn bragte snari samtalet på ett annat ämne, Star derpå refommendes rade han fig. Cn trädgård skiljde huset från gatan, bwils fen sträckte fig långst utmed parken. Några sieg ifrån en irädgärdsport, der man hade nås gra twårgator, stannade doftor Michaelis. Han dröjde ej långe hår. Snart fom den wålbefanta, älskiiga qwinnogestalten honom till mötes. Hennes klädning såg torftig ut och war af mörk färg; en slöja öfwer hatten dolde hen nes ansigte. Hon gick helt liknöjdt gatan ut för. Michaelia trädde i bennes wåg. — Amanda, fade han, djupt rörd och ur strädte Handen åt slickan. Hon säg försträckt upp under slöjan; sedan strel hon till, tårar