Helsingborgs-Posten – 29 januari 1864, sida 3

finnen, J det furstliga slottets salar, vå wärd8se husen, i pigkamrarna, ofwerallt wackte denna nyhet samma bestörtning. Menskor fom möra hwarandra på gatan hwiska derom, twiflade ett ögonblick derrå om skynda dervå att ätala derom med den, de först möta. Under många år har Gunthers anseende gjort fig mer och mer gållande; en timma år tillräcklig att tills in:etgöra hwad årtal skapat. Det ar ett hårdt flag för goda, redliga menskor, det år en glådjes fett för skadefröjden och elakheten. J rådsberrens salong sitter ett sälskap af äldre herrar och damer omfring kaffebordet. De unga skåmta och prata i förtroliga grupz per och i fönsternischerna. Nu öppnad dörren, och med purpurbiossande ansigte inträdde den furftliga rådinnan i rummet, en afswuren siende till den kunghig a rådinnon. — Har herrskapet reda vå nyheteu? — frågade bon. Referendarien Gäsiher har i sju års tid warit på balans med en summa af tjugofpra tufen ror. Alla sprungo upr från sina stolar. — För Guds skull, betänk hwad ni säger, — yttrade wården, en wälwillig, Adel man — Men det år försent. En flickilmed likbleka finder nårmar fig den sist komna med glänsande ögon vh utropar: det är ide sanning, det har min far icke gjort. Och hon wänder blicken förtwiflansfullti beds jande upp till justitierådet, litsom wille hon jaga: förhwara honom mot den orålwisa ber skyllniagen! seende den förwäntade bdelkyds darens förwitring, huru han om hwartannar bleknar och rodnår, huru han slutligen fillatis gande wänder sig bort, faller hon slutligen wans måftig i armarna vå Reinhold, med hwilken hon nyss skämtat i lycklig förtjusning. Hon kommet äter till sansning, man fer, man