aftigt sammanknäppte bon Händerna och öfwer de blå läpparne gick ett smärtans fragor skri ... Fy, stanna; jag tyder mig höra ett rop från de dödas Dboniugar, få yttrade en ung man, wid återfärden till staden genom den wackra Solmparfen. Gu! fåra herre, swarade hans förswen, bewara oss wål från de dödad rop; wi hafwa nog af de lefwandes tycker jag. FTyft! jag bedrar mig ej, det år bestämdt någon lidande, fom påfallar mensklig hielp; det wore i sådant fall fanhånda ett mord att ej lyssna till den olyckliges bön. Och snart war Zda omsluten af twenne starka armar. SSwem ni Än år, släpp mig, flåpp mig. klagade hon, jay år dödens brud, jag har mottagit hans förlofningskyss, fly mig fort medan ånnu tid ar. När solens första strälar bortjagade natten? dimmor war Ida i åmjutande ar all den wård läfarekonst och goda menaiskors omtanka kunde åstadkomma, allisammans förskaffadt af honom, fom näåstan med lindrigt wäld förde henne från de dödas förgård till lefwande warelsers dels tagande omgifning. Dagar och wedor förgingo; hård war fri? den mellan lif och död, men, lifwet segrade, och sastän höft i naturen, spredo likwäl wårens ros for fin första purpurglans öfwer den tlfriffs nade ungmöns finder, når hennes öga tacksamt mötte fin jordiska räddares wåltaliga blifar. Carl L., en redbar aktad man, omkring 28 år gammal, egare till en wacker och wälodlad landiegendom några mil från hufwudstaden, war lyclig nog alt knnna följa endast hjeriats röst wid walet af maka. — Åda yttrade Carl en afton och fattade den rodnande flidans hand, Jda! nu är du ej mer dödens brud, t