Stockholms gamla murar. J gräset glittrade en nyfallen dagg, och aftonwinden spred fwals ka efter dagens wärme. Då knäböjde en ens fam flicka på den tyfta hwiloplalsen utanför Norrtull, och denna flicka war den fordna wårns lösa lilla Ida, nuuppwuren Hd en täck jungfru. — D: mina älskade, för tidigt hädanqångna föräldrar, suckade Hon, ännu en gång fufta mina tårar en längesedan gråsbetäckt graf; snart stola nya offer gömmas hår, — offer för fame ma härjare, för hwilken ni föllo. — Nitton är äro förflurna, och nu år han äterkommen, och med honom skilsmässor, saknad, plågor och tår rar. Gi allenast ve dödsdud, han medför, wår: fa förskräckelse wid hang anfomft, utan äfwen alla de otaliga lidanden, fom följa hans spär. Huiu många wärnlösa, hwilkas stöd han borts ryckt, skola i en framtid lika fom jag nu, förs jande besöka desja grafwar. Men, Fader i det höga, såsom du beskyddat mig, skall du ju afwen beskydda dem, och många ådla hjertan skola äfwen klappa för deras Mål. vWälsignelse öfwer de ädle, fom wårdat min barndom och lärt mig tro på Gud! Afwen de äto borta och jag år ensam ... O! om min död kunde rädda någon huld makas, eller mo: ders dagar, huru gerna skulle jag ej då offra mitt lif; ty ingen skulle begräta min bortgång, för mig klappar intet hjerta ... Ett moln skymde månans skifwa, och med nattens falla wind ljöd tolfslagets dofwa ljud. Då kände Zda en dödskyla genom sina lem mar; inbillningen framkallade en wålnad för hennes biickar, och hon tyckte en röst hwiska i fitt öra: Jag will blifwa dig qwitt; jag will ej längre fe dina tårar, min fyf ffall återgålda hwad jag beröfwat dig. Dä bleknade flickans find; det swartnade för hennes öga, frampe