kan ej förklara hwilken orolig aning i denna stund bemäktigar sig min själ; det tyckes mig fomtullporten der framför of wore ingången till en öppen graf. O! jag känner, att jag ej stulle ega mod att fe dig ensam fårdadg deris genom. Tack min Adolph, för att jag fi föls ja dig, wore det äfwen för att aldrig Åter wånda! Sfe Herrans wilja i lifwet eller dö den, endast wi få följas åt. aAtffade Henriette, tröstade henne mannen, Pdet år endast din, genom alla bedrösliga bes råttelfer wi Hört på wår korta resa, uppffråms da inbillning, fom oroar dig. Dessutom blir ju wårt wistande i den olyckliga staden endast några dagar, få allt lyckligt fan wara utråts tadt, och wi glada och taksamme funna Årers wända till wårt anspräkslösa, men lyckliga hem. Men få hade ei en Högre makt beslutit: det jordiska hemmet skulle de aldrig mera skäda, men tillsammans fingo de göra wandringen till det rätta, på andra sidan grafwen. När det ena hjertat upphörde att flå, kåndes redan döden i det andra. MRNågra timmar blott, och de woro Åter förenade i ett bältre land. — Men dottren, den wärnlösa, hwartill ffonas des hon? hwarför skyndade döden förbi hennes wagga? — når han hade ffördat dess stöd? Med af helsan purprade kinder och leende läppar sträckte den lilla Jda de små händerna lifsom bedjande om skydd af en obekant werld. — D en 20 Angusti 1853. Herrligt nedblickade fullmånen öfwer palats och hydda, öfwer grönskande tufwor och nyffots tade grafwar, det war fom wille den med fit ljufwa sken bortjaga den mörka, den hemska gäst, som åter hade börjat sin wandring inom