1834 och 1853. Det war en skön och mild Augustiafton, förhte nämnde år; ännu stod naturen i sin herrliga sommarprakt, och sångarskaran slumrade ljuft i trädens lummiga kronor. War det frid och lycka, sällhet och helsa, som bodde i de nejder, öfver hwilka månan, hjers tats wän, uu fpred fitt milda silfwersken? O! nej, der wandrade rastlöst, natt och dag, ett fpör ke med död och fasa i fina spår. Barnet ryds fe han ur modrens famn, och modersbröstet stelnade wid fläg:en af Haus anda. Inaen åls Der, intet kärletsband skonade han; det war en Gud, — i hwilkens ärende han gick, rättwis, men nådig Gud, som wille warna och wäcka ett otroget och twiflande slägte. När döden wandrar omkring oss med upplyftad lia, och wi hwarje stund se nya offer falla för hans härjande slag, då bäfwar äfwen den starke, och den lycklige, af ingen motgång ännu hemsökte, läller tårar, — tårar af fruktan för den fom mande dagens möte, och af tacksamhet för den i ostördt lugn förswunna ... Långsamt rullade en reswagn fram till Liljeholmsbron; nedkommen på denfamma flans nade den. De, resande woro ett ungt lyckligt par med filt enda barn, en några månaders gammal fliåa. Mannen fom en wigtig sak blifwit kallad till hufwudstader, önskade begagna tillfället för sin unga maka att för första gängen äfwen få besöfa densamma. För Guds skull! låt of stanna hår några ögonblick, bad den unga mus dren, och slöt barnet fastare till fitt bröst, jag