Helsingborgs-Posten – 29 december 1863, sida 2

emellanåt kikarn förut, alldenstund de woro öfwerwgade om den holande faran af land i närheten. Wi passagerare, hwilka hade med få angenämt intryck wakat hela natten, befunno of pådpromenaddäcket, der kaptenen gick upp och ned med ft spräfrör under armen, mums lande häftigt något för fig sjelf. Jag gaf noga aft uppå honom och kunde, utom en frampafs tig ryckning i läpparna och ett rastlöst blinkande med ögonlocken, icke upptäcka nägon widare sinnesrubbaing, ty detta kunde ju härleda sig från drickandet astonen förut. Och likwål war hans företag wansinnigt, då han, under natten i det mulna wädret — der man ej kunde fe en mil framför fig, fåt ångaren gå med full mastin, tolf mil i timman och dertill i en riftning, hwilken inom fort skulle leda oss in mellan de farligante får. Nu nårmade Dam man fig kaptenen od) anmärkte ow de: ej wore båttre reducera ångarens hastighet vå tre mil eller helt och hället lägga bi tills dimman skingrat fig. — Jag will wara fördömd, om jag det gör; sföt ni ert arbete! war det barska swarel. Rågra minuter derefter gjorde Wilson samma förslag och blef på samma twåra sätt affärdad. Båda männen gingo nu bort till doktorn och rådgjorde med honom, som sedan gick bort till faptenen. Lapten, fade han, ni mår ej bra, ni borde heldre gå ned och lägga er; ui tål ide den starpa morgonluften, Hwad? Jag mår ide bra, fare farten; jag tror ni sjelf ej år wid edra sinnens bruk. Jag har aldrig i min lifstid mån bättre Laga biott att ni fommer undan! — Od jag såger er; sade doftorn beslut. samt, kastande en sorgsen blid förut, hwarest