En hemsk sjöresa. (Forts. fr. n:o 151) Werkligen syntes också ljuset snart Äter. Af den omständigheten, att det glödande skenet stod lemligen högt ofwer horizomen kunde man sluta ull, an ångfarwget war temligen nåra flips porna; derjör ropade Wilion genom maffins röret, flow! (langsamt), under det att Dame mann skyndade till afarlarna wid styret och ber fallle att fartoget skulle lågga om ål sydost till. Den wäldige ångaren swängde nu lungsamt och den starka sjön, hwilken först war emot of sryckie fartyget På sidan. Ten förändrade rös delfen skulle nalurligtwis wäcka kaptenen och så hånde äfwen. Redan i fin fång målte han hafwa sett på kompassen, som hångde öfwer hans hufwud att wi togo en annan furs än den föreskrifna; ty redan på trappan, innan han sommit på däck, ropade han häfligt: efördömdt! Hwem bar walten! År karlen galen fom ändrar kurs? Wi son framträdde och sade att swren från Bishops Rock war i fate, hwarför han hade lagt om åt föder. Hwad! skrek faptenen. Har mi anmat att göra än at uträtta mina befalllingar oc — dj—n skall anfäkia folket dernere i maskinrummet, om de ej Or: dentligt elda på. — Mec full ångkraft! repade han med darrande stämma ned till den tjenfts görande iungeniören. Han ilade derpå sill rodret och befallte den erfarne gamle mutrosen, wid styret, att åter Hälla in iden förra fursen. Under detta uppträde war det fullständig das ger och elden vå fyrtornet slecknade småningom. Den förste och andre officcon slodo wid bockens holtenwerk, i istugt samtal med doftotn, riftande