Helsingborgs-Posten – 12 december 1863, sida 2

ger på halsen, i det han med en ed försäkrade att det war ett präkeigt djur, och då wi fommo in uti restaurationen, upprepade han de för fina kamtater, hwilka :nedgafwo det sedan de betraktat hästen. — Skulle det icke wara en passande häst för er, herr major! fade han till en hög, kraftfull man, med ett stonrt skägg och ett obehagligt ansigte, fom fatt eu stycke ifrån de andra och war flådd i en stor, grå kappa. Majoren swarade ide, men lemnade fort derefs ter rummet åtföljd af öfwersten. De öfrige forisatte sitt samtal om polilik oc) tycktes wara mycket ifriga, då uppassaren, en tysk, kom till mig och sade på tyska, att jag gjorde bäst uti att taga mig tillvara, emedan de twå flyng: larne, som gått ut, fått smak för min häst och ganska säkert skulle stjäla den, såwida jag gaf dem det ringaste tillfälle dertill. Förargad öfs wer denna underrättelse frågade jag hwad han rådde mig att göra. — Ni har råkat ut för dåligt sällskap, sade han, och om ni önskar behålla er häst, så råder jag er att söka komma härifrån ju förr desto bättre. Efter ett ögonblicks öfwerläggning beslöt jag att genast rida min wäg och gick borr till ftals let. Der träffade jag åter öfwersten i ett ifs rigt samtal med stalldrängen, hwilken betraftade mig på ett temligen oförskämdt sätt, då jag sade an han skulle sramleda min häst. Då han ide det ringaste bekymrade fig om mig, började jag sjelf vålågga betslet. — Hör kapten! fade öfwersten, hwilken fom bort till mig och klappade mig på axeln. — Sir! — War nu ingen nare! Jag har lust att för pa den hästen, kapten. Så? eo