Helsingborgs-Posten – 1 december 1863, sida 2

oöfwerstiglig krets, eller bläaktiga meteorer lilt eldtungor, som dansade omkring honom och upplyste med sina fantastiska lågor hans mors bleka bild, den wördade sluggan lutade fig ned till honom, omfamnade honom med sina iskalla armar och hwiskade: — Siackars moderlöse, Utan wän, utan färs lek, hwad will du göra hår? lemna denna vlyckliga jord! fom min fon! jag wäntar dig i de lyckligas hemwist — der man fan och får älska — der kärlek år hela wårt lif. Denna syn, eller dröm, ajorde ett lifligt int ryck på Verteuil; dessa ord fom han tydte fig hafwa hört från fin mors läppar, styrk:e honom i fitt beslut att dö. Flera gånger förhörd, påstod han beständigt att han mördat Edward och upp: gaf orsaken wara swartsjuka på den unge mans nen, för hang framsteg hos Hr Leforis sköna dotter. Lefort, kallad till wittne, förklarade att, oaktadt Verteuils egen bekännelse, föreföll det honom alldeles obegrwligt och han trodde Vers teuil aldrig i ständ till en få grym gerning, men måfte åfwen tiflftå att der herrskat mycken jalousi emellan de båda rivalerne. Detta wittnesbörd af en gammal aktad man, poliåbetjens ternas rapport fom intygade Verteuils ord wid hand arrestering, ord fom få wål öfwerends stämde med hans egen förklaring, kännedomen om hans dystra och retliga lynne, allt bidrog att öfwertyga domrarne om brottets föröfrvans de. En dödsdom blef den nödwändiga följden af denna öfmertygelse. Den 1 Augusti 1803 wid middags:iden under en odräglig hetta, stod en sammanpackad folkmängd flämtande under de heta folftrålars na med den sydländska nyfikenhetens Hela otår lighet och wäntade kring en schawott, uppförd wid hörnet of de wackra gatorna Noailles och