Helsingborgs-Posten – 28 november 1863, sida 3

på hand blefa finds han blef djupt rörd af de faderliga uttrycken af Leforts wänskap od Fas stade jig i gubbens armar. — Ö om ni fånde all min själsångest! Om ni wisste allt hwad jag lidit, skiljd från Juliette! ... Men hwar år hon? ... jag måste fe och tala med henne; min td är få foct, fåt mig blott få säga henne ett enda ord. — Du fall få fe henne, min goda Edward, men lår mig först bereda senne på detta möte ... hennes sinnesrörelse Mulle kunna död. henne! .. jag fruktar hwarje ögondlick ate hon oförmodadit fan tomma in .. Gå för en liten stund, att jag dlott kan säga henne att du är här, ty hon år klen och swag, att jag ej wågar låta dig oanmäld infomaua ... Gå, men fom snart tillbaka. Öaftadt fin lisliga önskan alt få älerse Jur lielte, funde ej Edward fåra sig emot denna faderliga försigtighet; han måste aftansna sia, sedan han dnnu alt nagra ord und Lefort. Knappt hade han gått några feg på gatan då han befaun sig amtjte emot ansigte med en ung fart, som fett honom fomma sut frin Julieties boning, och au med största nysikenher eraminerade honom och slusligen med en blands ning af jalousi och förwåning utropade: — Edwaid Clarendon! ... Coward war igenfand ar sin tivas: har fåt sade ej Höra delta haftiga rop utan will påskvnda sin gång, men Verteuils sinn, upplagade, Jwartsjufans demon hwiskade i hans öra: un är det tillfälle art hämnas ... — Den fege! fade han med hög röst, Han slje ånau en gång.