Helsingborgs-Posten – 28 november 1863, sida 3

Wid dessa ord uprlyfte Edward stolt sitt hufwud och med en ton, der nationalkänslan öwerröstade hang ömmare fänslor, sade han: — EStona mig, min Herre, för förebråelser, dem jag ej förtsenar. Jag har irotsat stora faror, kanske döden ... för att återse Eder .. för att äterse Juliette ... för an förnya mis na eder om en ewig fäårlek ... för att få emottaga hennes förnyade försäkringar, och hemta styrka och hopp af hennes kärsek ... och sedan äterwända dit pligten kallar mig... sorgfen men full af förhoppning om den tycdli ga timma, fredens efterlängtade timma, som ifall för alltid förena oss. — Freden! återtog vefort med ett ivoniftles ende, freden! . .. hade wi den icke? ... blef den ej owärdigt störd? och af hwem? ... Han siystnade wid dessa ord, tv häftigheten af Edwards stridiga känslor, fom brottades mellan det fårade högmodet och kärlekens förtwiflan, hade få bragt honom ur all fatining, an han gömde sitt hufwud i fina händer och gret bitert; denna djupa smärta aterkallade Lesert iill fin naturliga godhet. Ett ögonblick förbittrad af tanfen på den fara fom hotade hans förs mögenhet, och framför allt på fin älskade Tolters själslidande, blef han dock nu rord uf den unge Engelsmannens sorg. — Edward! fade han med en mild ton, Cds ward! min wän! .... snart min son! .. jag hoppas det åtminstone! ... lugna dig! förlåt mina härda ord tro ej a:t jag förutans dar dig med dessa partigängare af en skamlig diploman; jag känner din iedlighet, jag met du ej är af dem, fom ålska möikrets Imygs wågar. Dessa sista ord, fom påminte Cdward om fin hemliga beskickning, framkallade todnaden