ej tänft vå hennes omälliga rikedom: han ålskade henne af kärlek och ej af beräkning eller girighet, och, som alla tjuguäriga älskare wäl skola funna fatta, ban önskade ej annan hem gift än hennes ådta fröna hjerta, en sällsynthet i wåra sfpekulativa tider, od fom wäl förtjent Juliettes omhet. Men Verteuil war ej skapt alt uppwäcka en ung flickas första färlekssuck; hans allwarsamma och starkt markerade drag, hans solbrända hy, hans athletiska och Flums piga mwäårt tycktes utesluta hos honom denna fintänslighet, denna sjalarnes lysande prisma, genom hwilken själarne gör fig äskådliga för de unga tärnorna; oc likwål under denna härda oc falla yta sjöd den häftigaste kärlek. Från waggan beröjwad en faders omsorger hade Verteuil koncentrerat hela jur djupa Me nerliga kärlek på fin mor; men redan invenne år hade den sonliga ömhetens tårar gjutits på bennes graf; ensam på jorden, fann Berteuil ett småusamt nöje i att helt och hållet öfwer lemna fig ät minnet af fin wördade moder, men häåndelsen förde honom en gång tillsammans med Jnliette, och från denna dag fann han och bredwid modrens hågkomst den lefwande bilden af en älskad qwinna — det war Suli ette! ... O om bon hade kunnat läsa i detta hjerta, få vift på ömhet och ädla tänfefått, om den unga flickan hade kunnat ana den rikedom af lärlek och trohet fom här förwarades åt en mafa af en man, fom förut endaft på eu mos der slösat all fin ömhet, kanhända skulle då Juliette kunnat fatta denna dolda skatt oc) den späda liljan, hwars stjelk den minfta flågt sknlle bråda, sökt skygd bog den starkare eken! Men menniskans hjerta år en tillsluten bok och wi funna blow då läsa några få sidor deri, då hon