let, En dag blef dock hang inre strid få före särlig, an han förlorade sansaningen — han gick med det fasta beflutet att Aldrig mera åter. fomma ... Följande dagen fid han höra att midshipman Edward hade rest. Jnswept i fängelsets natt begråler fängen långe fin förlorade sol, fin tena lust och sin frihet; men slutligen wänjer sig hans öga wid mörkret och hans själ wid lidandet; men om i detta dubbia mörker en sträle af ljus och hopp nedtränger, äro hans ögon och hane fjäl få förswagade, att de ej kunna uthärda glansen deraf, utan att draga fig smärtsame tillhopa. Så war det och med Vericuil; förfånkt i förs twiflans mörfa natt, erfor hang hjerta en ryge ning, då hoppets sken wille belyså hans mörka sinne. Hwarföre öfwergaf Edward sin sällher, innan dess blomana ännu wissnar? Huru lunde denta tjusande behag, denna hemlighetsfulla dragningskraft, som fastedjade Vettuil, Den förskjumne älskaren, furu skulle det ej då kunna sasthålla den älskade? Edward war knappt tjugo år: wid dessa år, då hjertat färs mar, då hwarje qwinna är en engel som skänfer oss lifwets sällhet och då man ofta tager en flyftig gnista ur kärlekens brinnande fyrbåk ör en djup och ewig känsla — fansle och att hos denne stolte Englands fon national-jötdomarne förmått honom qwäfwa en ömhet. utan fram liddelhopp, och fom Verteuil hade trott beftåndig och waraktig, emedan ban dömde den efter in egen orubbliga kärlef! ... Åro alla mens niskor begåfwade med dessa mäktiga passioner, om förtära lifwet och fåra pannan? Nej, inom denna späda, klena kropp, under denna qwinliga och wefliga skönhet kan ej Cdz vard dölja en af dessa vulfaniska naturer, sör pwilka särlelen år lifwet eller döden! , Nej U tra