ra för Adeles skull. Jag är en förskräcklig lättsinnig menniskad, tillade han leende. Åfwen bar det gladt mig att man kallade mig Aoclid förlofwade; det ljöd såsom en profetia. Jag år nu fast besluten att få fort fom möjligt, fans hända redan i morgon, göra henne mitt anbud. Det ifall göra det stackars barnet godt att, få att fåga, äterigen få ett legitimt ftöd. Jag fuckade owilforligt od jag måste hafwa suckat mycket djupt, ty Jacob låt de plantor han samlat ute på landet och med hwilkas orduans de han war sysselsatt fatta ur händerna wåns de fig om och såg på mig med en förskräckt uppsyn. Det war säsom hade ett owäntadt ljus uppgått för honom. Du måste wäl icke, fade han Hafwa Dblifwit får i Avdele? Jag försöfte att le och frågade honom: Hus ru kommer du på fådana ideer! Du har rätt att göra denna fråga, fade har, men under min enslighet på landet, på ängen, mest under det jag botaniserade, fick jag få många besynnerliga idder för mig. Du har under Hela denna tid warit ensam med Avele. Hwem fan emotstå hennes förtrollning? Och då — du — du — har erhållit en bätire upps fostran ån jag. — Du är wackrare, ålffhvåre bare, bättre wuren. Adele år qwinna och har wuxit upp i hufwudstaden. Jag är afskywärdt ful, tölpig — — ja, ja — jag wet det ganska wäl. Gyrefwen, fom skulle anställa mig, har ofta sagst mig det. Han sade det wara skada att jag iicke tillika kunde blifwa hang hustrus lifwediks. Men hon tyckte om, att umgås med wackert. belefwadt folk och jag war — fom jag nyss fade. Han äterwände till fina wexter, men han fås stade ej stor uppmärksamhet wid dem. Han