Helsingborgs-Posten – 17 november 1863, sida 2

sag; det är naturligt, ty jag känner honom, jag wet att wärdera honom. Hennes tårar runno ännu ymnigare; hon lutade sitt sköna huswud emot min skuldra, dolde fina ögon, och fade: Ni har rått: — och lifwäl — ni wet det ju — Rädda mig! låt mig slippa säga det — han år en narr — ban år löjlig! N Jag förstummades, frigjorde mig från hen: ne och förde henne litet ifrån mig. Hon uppe lyftade hufwudet, såg mig rakt i ögonen och fade högt och kraftigt, med untryd af upprig: tighet, som jag ej förr märkt hos henne: Jag år förut nog förnedrad och förödmjukad; jag skulle anse mig ännu lägre, om jag gifte mig med en man, hwilken jag, i twå års tid, med mina bekanta drifwit speftakel med. Jag grep genast efter min halt, som låg helt våra mig; lifwäl inponerade den modiga, werkliga och nas turliga uppriktigheten på mig och det Djupt bedröf: wade uttrycket rörde mig. Snart war jag å terigen wunnen, DÅ hon ånyo började få warmt od wältaligt yttra fig om Jacobs wackra och ädla egenskaper; tårarna stodo mig i ögonen. Med ett sådant erfånnaude, fade jag och satte hatten ifrån mig, fan genom en god wil ja en annan känsla, åtminastone en innerlig wänskap, fom står kärleken temligen nåra, icke långe uteblifwa. RF suckade Adele, ni må ide glömma, att jag år en flifa — lanske älskar jag också en annan. Wi tego båda tills jag fann eu förewänds ning att ombyta samtalsämne och slutligen res kommenderade jag mig. Besynnerligt nog hade denna scen bidragit till att göra wårt förhållande ämu iutimare; hon Hade ju gifwit mig fut högsta förtroende.