Helsingborgs-Posten – 17 november 1863, sida 2

Å andra sidan hade genom hwad i i detta fame tal antydts och förtegats wäckts en slags retsam fruktan, fom höll oss båda i en ide oanges näm spänning, såsom stodo wi näre något afgörande. Mången gång beswarade jag den frägan inom mig, om jag älskade Adele, med ett bestämdt ja Då hwälfde fig många tankar i min hjerna, ibland andra äfwen den, att afsluta en compromiss med Jacob. Han älskade Aedle få innerligt fom man fan älska; men framför allt wille han ju hennes lycka, en liten antydning härom skulle kanhända was ra tillrådlig för Hang uppoffringsfötmåga, att han sjelj skulle lägga hennes haw i min. Sedan tänkte jag att aflägsna mig, såsom uts görande ett hinder för Jacobs lyda, och lemna Adele tid tills how hunnit lära fig ej bry fig om menniskors omdöme och Adolfs os da egenskaper kommit henne altglömma den löjliga sidan hos honom. Wore han nu blott iillbaka! Under hans frånwaro blef det band hwaruti Adele fängslade mig allt trängre och det säg snart ut fom wore jag för altid fången. Så snart jag erhöll den lika mycket eftera längtade fom fruktade underrättelsen om Jas cobs återfomft fyndade jag mig, faftår det war sent på aftonen, till hospiralet der hn bodde. Han beråttade småleende för mig dt det ej blifwit någonting utaf med Hand aställning. J det ögonblick, då han redan hade att hops pas den båsta framgång i affärer, fom i jandsorten det uriasbrefwet, hwilket detecknade honom för grefwen, som skulle anställa honom, säsom Adeles förlofwade. Grefwen wille icke hafwa att göra med någon som stod i någon slags förbindelse med Heideloff. — .Denna ute gång, fade Jacob, Åhar till en wiss grad gladt mig, såsom det första obehag jag maste erfas