Helsingborgs-Posten – 14 november 1863, sida 2

wansinnig, då hon begärde rättwisa af honom, förekom en hwar nedrigare ån ett rån på allmån gata, ån ett mord; det war något djefs wulskt. Man talade ej om något annat. Allt flera detaljer ökade ännu mera den allmänna fasan, och med glädje hörde man att lång hers ren befallt att man skulle med all möjlig flrångs het gå till wäga i denna sak. Hwad benäffar of, Jacob och mig få blef wo wi likasom bedöfwade af underråttelsen. Jacob stod som en förstenad, ej istånd till ett ord eller en rörelse. Flera gånger rörde sig hang läppar, men han fit ej ett ljud fram, hans ögon stirrade i luften eller på mig, utan att han såg något, likasom en menniskas ögon, fom förlorat all besinning, allt medwetande. För att föra honom bort från det fållffap, der Heideloffs namn ständigt ljöd för hans öron, fattade jag hans arm, upptog det på golfwet nedfallna doktorsdiplomet och drog honom med mig ut ifrån kaffehuset. Han följde mig få: fom en natiwandrare. tills wi kommo på en gata som ledde till Heideloffs. Nu gif han i dens na riftning, men jag drog honom med mig åt matsatta hället. Hemkommen war han fång lolös, stum, tanklös och likgiltig för allt. Han satt nu såsom ett dödt ting. Så förflöto några minuter. Det war en träfig eftermiddag och afton, mot midnatten började han sucka, Ywils fet flutligen förwandlades i gråt. Det första ord jag Hörde af honom war Kom! derpå reste han fig upp och gick ut Jag följde honom ut staden, tills han frans nade wid Heidelofffa huset. Der stod han och stirrade upp till de wälbekanta fönstren, fom woro mörka. Jag satte mig jemte honom på en hörnsten wid porten. Först då det började dagas och landtfolket fom förandes in till