Helsingborgs-Posten – 14 november 1863, sida 2

torget gingo wi derifrån, lika så tysta som wi kommit, hem till oss sjelfwe. Jag glömmer detta aldrig. Efter några dagar trodde jag att Jacob war ugn nog och gaf efter för hans åstundan att besöfa Hejdeloffska familjen, Men ensam has de han ej mod att gå dit. Wi funno Hides loffffa boningen stängd. På dörren till första wåningen hwarest byrån: warit, fatt domftos lens sigill. Man kunde eller wille icke säga oss hwar moder eller dotter uppchöllo sig, nan wisste endast att de wistades i staden. Jacob utwecklade nu en fseberaktig werksamhct uti att taga reda på deras adress. Så förflöto flera dagar. Slutligen fingo wi weta, att fru oc dotter hade dragit fig tillbaka i ett trådgärdas hus i närliggande by, eller den så kallade förs staden, och redan woro wi på wåg till dem. Det war en wacker wårdag, träden woro till en del redan betäckta med blommor, det enda äkerfältet emellan byn och staden war grönt lärkorna sjöngo deröfwer. Det hade warit en dag för lyckliga älskande; en mycket olycklig gick tigande wid min sida. Wi anlände till den anspråkslösa trädgården och ingingo i det simpla landthuset, ntan att wara istånd att frambringa den wanliga Fl8ningsformen. Modren satt på en soffa och var flera år äldre; Hon fyntes stum od) känsloös, hennes rörelser woro mekaniska, hennes klösel wärdslös. Adele deremot war lifligare ät. förut, fastän Hon, allwarligare i ord oc rirele. fer, war nåra nog tragisk. Hon War fåentelt nästan fattigt flådd; en keflekäc p 8 i en on fom jag gjorå flera år derefter, iy nu gaf jag lika litet aft uppå klädedrägten fom min mån gloxde det. Jag glömde nu att Adele warit fofett; hon fom emot of med fit lodiga hufwud och rådre