Helsingborgs-Posten – 10 november 1863, sida 3

Heideloff, som följde henne ut på trappan, ock till och med få nåra efter henne, an han nåra nog trampade henne på hålarne, bade utfeende af säsom wille han med wåld föra ut henne Han gjorde ett tecken åt betjenten i ytterrum-. mer, Under det han pekade på pannan, såsom om damen wore wansinnig, och befallte honom följa henne ut på gatan. Då fruntimret på trapporna föll omkull, upplyftade betjenten hens ne och, till hälften bärande och till hälften för rande henne, bragte han henne utom förftugus dörrn. Fruntimret fom ännu nägra gånger. 3 huset wissle man snart hwad saken rörde, ty herr Heideloff hade berättat det för förste ffrifs waren, denne för den andre o. s. w., att detta fruntimmer ej war någon bedragerska, utan en wansinnig, fom inbillade fig, att bon hade de: ponerat en half million hos herr Heideloff, fom bon nu reklamerade. Herr Heideloff wifte ins genting om henne, hennes namn och hennes hårs komst; men förste skrifwaren hade fåt weta, att detta frumimmer nyligen lemnat det allmänna sjukhuset och troligen tillfölje af en mjölkfeber blifwit wansinnig. J kretsen af Heideloffs strifware talade man mycker om herr Heideloffs äfwentyr och om de obehagligheter hwarför en notarie år utsatt. Man fann det helt natur igt, att den förträfflige mannen, hwars tid war å dyrbar, ej mera lemnade tillträde år den oansinniga och att man nu så ofta hon kom ängde dörrn för henne, eller, om hon lyckades uränga, med wåld förde ut heune. Den wan nniga låg då, få berättade man, hela timmar amför förstugudörrn i storm och owäder, — h det war ju bra obehagligt för en sadan man m herr Heideloff. Åndiligen hörde man ej era af detta äfwentyr, ty den wansinniga war