Helsingborgs-Posten – 7 november 1863, sida 2

tyckle jag om det hon sade om Jacob; hon prisade honom med sådan warma och få eldiga, betecknande ord, att jag hos henne föruts satte den förträffligaste karaflär — och började erfara samma förtrollning fom flickan utöfwade på alla. Men återigen kämde jag en kyla i mitt hjerta, Då Jacob sednare på natten nårs made fig mig och bad mig med en blygsam mis ne ide skratta åt honom för det han nu åms nade danfa. Du danfa! utropade jag förwånad. PIJa, swarade han, jag har danfat hår flera gånger. Fröken Adele har gifwit mig lektioner och nu will hon att jag åter skall dansa med henne; jag kan icke afslå hennes begåran. J detta ögonblid började klaveret låta Höra fina toner, och jag säg strar derpå Jacob års ma fig med Adele de danfandes krets. Han dansade så som jag hade förmodat oskickligt och löjligt. Han kunde icke hålla taft oh gjorde sådana besynnerliga språng för att fom ma efter fin dame; hans ansigte antog ett uts trock af en på det högsta fpånd uppmårfs samhet och likwäl förföfte han småle för att dölja detta uttryck, hwilket åstadkom något fås lom iskt. Endast några par dansade, de flefta stodo stilla för att roa sig åt detta skädespel, till och med matronerna hade närmat sig för att bättre funna se. Ju mera enfam han befann sig på danssalen och ju större antalet åskådare blef, desto högre feg den gode Jacobs förlägenhet, och desto löjligare fprång gjorde han. Men pupubliken underhöll fig ; ett mer eller mindre hänfullt leende syntes på allas läppar. Det gjorts De mig ondt om den käre wännen; det syntes mig wara grymt att öfwertala honom att dane sa och jag war högeligen förtretad på Adele.