Helsingborgs-Posten – 17 oktober 1863, sida 3

— Hur skoll jag funna tacka er, skref den unga cufan. — Genom att skänka mig er hand, varade baronen. Hon räckte honom sina små, wackra fingrar och följande månaden blefwo de förenade. På bröllopsdagen war hela Venedigs aristof. ati församlad i den stummas palats. Hens nes äfta hålft hade redan uppgifwit bopp NAT funna rådda henuc; hon hade måst stälfwa ju ja för presten. En wader concert war ret sista wid denna festliga tillställning. Dien baronen suckade och tänfte: Om hon blow bade kunnar funga! Hennes röst skulle öfwerträffa de aus dres. Plötsligt, i det ögonblick gästerna reste sig för att taga afsked — gaf den Mumma ett tocken och gick bort till pianot. Alla de närwarande stodo fom fastuaglade. Ett Ah! ljöd genom salen. . Baronen störtade fram. Den unga frun ftrådie ut fina händer emot honom, för ut balla honom tillbaka — derpå gledo hennes fingrar öfwer de wälljudande tangenterna och hon började så förundranswårdt, paftonerapt och triumferande en fång, ant man aldrig hört något skonare. s Melvdien och orden woro af henne sjelf. As tergifna på enkel prosa, lydde de wåltaliga oc: den sälunda: Du har förbannat qwinndkönet och sagt, att det War hiertlöst. Cu quinnas fänsl. bar Fit dig det origliga häruti. Dina ord woro. Jag är endast i stånd aLr ära en frum. För att winna din kårlef afstod jag från min wackra röt och talang. Min Kumhet war före ställd. Nu atertager jag min röst för ant säga sanningen nemligen att jag för hela tfwettills