J detta ögonblick införde man de andre lifs dömde. Herr de Laroque inträdde först; det war en sextio års gubbe hwars autetsdrag och Hålls ning uppenbarade något aviftofrasiftt. DÅ en af biträdena ämnade afklippa hans Hår, aftog ban peruken, som betäckte hang kala hjessa, och fade: Detta besparar mig den der wäsentliga formaliteten. Då hertigen af Orleans, fom hiniuls wändt ryggen till honom, uppsteg, igens kände herr de Laroque honom; en owilja ups penbarade fig i den gamle adelsmannens ans letsdrag och han fade med ljudlig stämma till prinsen: — Mitt lif bekymrar jag mig ej öfwer, då mitt fäderneslands förbrytare erhåller sitt straff; men jag får tillstå, nådige herre, att det förs ödmjukar mig, att jag fall dö på samma fhas volt som ni. Hertigen af Orleans bortwände hufwudet, utan att fwara. Det war kl. 4 eft. m., då tåget kom från conciergeriet. Prinsen bibehöll sin fallblodige het, men hans mod war ej likt det man sett hos Girondisterna och andra offer; haus drägt utwisade likgiltighet och uppenbarades i hans yttre snarare wederwilja än manlig beflutfams het. Den simple adelsmannen, fom i dödss fammaren tilltalat prinsen med få hårda ord och nu utan hyckleri och utan swaghet bad mid hans sida, framställde wida bättre den werkliga själsstorheten, än den sistnämnde. Tägets ledare läto färrorna stanna framför palatfet Egaliik, på hwars framsida man ffrife wit med stora bokstäfwer: National-Egendom. Prinsen förstod alltför wäl, bwarför man hade slannat hår; han säg vå huset, utan att gifwa tilllänna hwad han tänkte; sedan wände han fig förakiligt om.