Helsingborgs-Posten – 26 september 1863, sida 3

denne wände fig om och pekade på Valazees lik, hwilket twå biträden lade på en bår. — Denne är wår äldste i döden, sade han i allwarlig ton, han skall wisa oss wågen. Härpå gingo alla till sides och liket fördes fram. De fem kärrorna wäntade. Domstolswaktmästaren Nappier hade befallt, att de dömde skulle intaga sina platser eftersom de blifwit uppropade; den oordning som följde på deras utgåcnde genom porten förhindrade werkställigheten af denna befallning; de satte sig efter behag. Himlen war mulen och regnig, en dimmig luft betäckte staden och likwäl woro gatorna uppfyllda af en otalig solkmängd. Stämningen hos publiken tycktes mera antyda nysikenhet än andra passioner. Högst få insågo den oändliga förlust fom skulle drabba fäderneslandet, men ej heller måns ga tycktes dela hatet med jakobinerna. Man förhöll sig stilla då kärrorna foro förbi; men såsom der alltid händer når fråga år om be römda personer, få blandade fig äfwen denna gång eu trupp af mån och qwinnor i sällskaper och försökte med uppriktig efter konstlad fana tism genom förbannelser uppwäcka en affiv hos åffådarne fom gaf sig tillkänna uli något slags utbrett. Man hade ännu ej tillryggalagt ett hundra steg bortåt qugien förr ån min farfar såg att hang nva biträde Andre Dutry, eller heldre Jas cot, tog af fig fin carmagnole, hwarunder Han bar en lindansarefostym, uppreste fig på håsten och gjorde cquilibristiska fonststycken, under det han tid efter annan uttalade något hånfullt om de dömde. (Forls.)