Helsingborgs-Posten – 22 september 1863, sida 2

fluta af ett i hög Arad kärft och hårdt uttal mätte de hafwa warit grofwa ehuru uttrycks. fulla; ty fastän han ofta afbröt meningen i sitt tal, kunde man lifwål nästan ana hwad han tänkt säga. Mörkret hindrade att läsa forts sättningen i hans ansigte. Tyst! qwinua, tvft! säger jag dig — Det förstår du ej. — Arbete kan wara bra för den fege och den som ej har kraft nog att böja sig under mängdens tänkesätt — ärligt arbete. Ha, ha, ha! — ärligt. Och här glödde hans ögon, likt eldkol genom mörfret. Han fatt tost en stund, under Mvile fen det dofwa mullret af åskan emellanåt afbröts af starkare fnallar. Dörren till flugan öppnades nu och en tolfårig gosfe inträdde, drypande af regn och betäckt med en slokig Hatt, hwars breda skyggen nästan fullkomligt dolde hans ansigte. Wid hans ankomst utropade mannen häftigt: Nå! komma de nu ändtligen i di—8 namn? Nej, far! men ... Hwad nu? Hwarför lemnar du då din post? Din sakram ... hund ... Wid detta utrop studsade wäl gossen lite tiflba ka; men han syntes likwäl wan derwid och swarade derföre utan synnerlig rädsla: So far, ett stort, stort skepp utaf de der fom ligga i sundet far wet, häller på att gå om styr och skjuter det ena nodskottet efter det andra. Denna underrättelse syntes mycket sysselsätta mannens tankar, ty liksom medwetslöst mums lade han några ord, hwaraf man kunde sluta till att detta flora skepps ankomst måste stå i något samband med de wäntades uteblifwans de. Under tiden stod gossen bekymmerlöst afz skakande wattnet fom i strömmar rann utefter