sig — såsom han sade — till bondgården, för alt widare fortsätta resan. Ett par timmar efter herr Langes afresa från pastorshuset, fann man på bordet i den fammare, den han om natten bebott, ett litet pas ket med utanskrift till Pastor Frevman. Pafes tet öppnades. Det innehöll en wacker med åå delstenar besatt guldring jemte en hopwiket papper, å hwilket stodo de orden: Stffade föräldrar, bewaren denna ring till minne af eder förswunna dotter Anna, och hwarje gång I ffåden denna hjertliga gåfwan, tänken då förnöjde: Himlen tog oc) Himlen återgaf! Freyman och hans hustru stodo betagne af förwåning, och då Pastorn ändtligen hunnit äterhemta fig, fattade han fin hatt och skyndade till bondgården, i afsigt att uppföfa frånilins gen. Der sanns ingen främling, och ej Heller hade han warit der. Om wagnen wife man intet. Alltså förblef händelsen tills widare utan förklaring. — Wintren förflöt, och wåren utbredde fina yps piga skatter på de landtliga sälten. Då hörde man oförmodadt berättas, att det i närheten af vaftorsboftället belägna, fora riddargosset war förjäldt, och att den nye husbonden, en Baron Licbtenberg, om några dagar wåntades till god. set. Nadurligtwis skulle den rike magnatens anfemst utmärfa fig genom nägon festligher af hans underhafwande. Till detia ändamål gjor des af förpaktaren på godset många och måls menande anstalter. Daga och stund woro inne. Slotisgården wimlade af menniskor. Aven Pastorn och hans fru woro iillstädes för at wälkomna sodnens patron.