Helsingborgs-Posten – 18 augusti 1863, sida 2

27. Drottningen. Man må betrakta revolutionen med så in spirerade fänslor som helst, så kan man likwäl ick utan rörelse tänka på drottningen, som unde fortare tid ån ett är beröfwats fin krona od fin frihet, — denna maka, som skarprättarens bila gjort till enka, — denna moder, hwilken menighetens grymhet bragte så långt, att hon bad gud om den befrielsestund, för sina barn som nu inträffade för henne: genom döden. Alla de stora måns olyckor i forntiden, hwilka omtalats i dikter och sänger äro ett intet emot hwad den olyckliga Marie-Antoinette måfte uts stå. Då jag i mina yngre är åtföljde min fas der till det der helwetet, fom man benämnde Conciergeriet, kunde jag aldrig gå förbi den hemska rådskammaren utan att mitt hjerta fam: manpressades, utan att en oemotståndlig fasa bemäktigade sig hela mitt wäsende. När mina ögon fästades på den swarta förrostade dörren, bakom hwilken den olyckliga drottningen lefwar i twå månaders tid, ännu swindlande efter det djupa fallet och intagen af lifa ftor fafa tils följe af minnet af det förflutna, fom af tans fen på det tillkommande, till oh med beröfs wad trösten af att få wara ensam, då tyckie jag ofta att dörren wred sig på sina gångsern och jag skådade i sängelsets mörker den majes stätiska uppenbarelsen med en gloria af hwita lockar, då skakades min kropp, knäna böjdes och jag bemödade mig upphinna min far för att få aflägsna mig från denna fasansfulla ort. Efter Ludwig XVI:s död tycktes man hafwa glömt den kongl. fången i tempelfängelset.