Helsingborgs-Posten – 15 augusti 1863, sida 3

mindre rörd än wi alla, som annars woro muycket härdade af sådana tilldragelser och hen nes läppar hade ej en gång förlorat sin färg. DÅ häret war afklippt, gaf hon en del ders af ät målaren och det öfriga ät medborgaren Richard och hans hustru. Jag gaf henne den röda skjortan, hwilken hon sself kastade öfwer fig och ordnade. Då jag ämnade hindra henne, frågade hon mig om hon sick behäna fina handskar vå, emedan man wid hennes fängslande hade få hårdt dragit till revet om handleden. Jag fade henne, att hon kunde göra dermed fom hon behagade, men att denna försigtighet war obehöflig ty jag skulle fjättra henne utan att det gjorde ondt. Leende swarade hon: — Werkligen, de der männen åro ide få öjs wade fom ni, och hon framrådte fina bara händer. Wi stego upp i fårran. Der woro iwå fås ten, men hon wägrade att sätta fig; jag fade derpå, att hon deruti gjorde rätt, ty vå det sältet stulle hon mindre liva af wagnens ftöt: ning, oh hon log utan att swara mig. Fer min, fom skulle fitta baktill, wille intaga sin plats, men jag ställde honom få, att med. borgarinnan kunde stödja fig. Hon förblef få ledes stående. Det regnade och åskade då wi anlände till kajen, men folket, hwilket på wår gen war talritt förfamladt skiljde fig ej ät fom wanligt. Nästan endast de, hwilka nårmast omgåfwo oss, följde den dömda och forebrådde henne Marats död. J ett fönster wid gatan St. Honore syntes medborgarne Robespierre, Camille, Desmoulins och Danton. Medborgaren Robespierre syntes mycket upprelad och talade ifrigt med sina kolleger; men