Parifers Schavottens Hemligbeter eller Skarprättarefamiljen Sansons memoirer (1685—1847.) (Sfwersättning.) (Forts. fr. ur 93.) Jag bar ide uteslutit nägon del af ffrifwels fen: Hon skref till Varbarour, men adresfex rade fig utan twifwel till efterwerlden. Detta fifta uppenbarar bättte än alla afhandlins gar hennes werkliga känslor och i synnerhet denna blandning af enkelhet, storhet, hwilket man finner af alla hennes handlingar. En berömd historiesktifware fom har måfterligt skildrat hennes bild, uttalar fin bedröfwelse öfwer hennes twungna munterhet i dödsstunden. Mig synes det som denna munterhet war en nödwändig följd af den kärlek hon hyste för allt från fornäldern. Hon wille likna personer i den romerska kejsaretiden, wille att den sista uden skulle utgå från leende läppar. Hon framträdde den 17:de för revolutionsribunalet. Dohlcet de Pontecoulant hade icke mottagit det bref, hwaruti Charlotte Corday tppdrog honom att förswara henne. Han wir ade fig ej inför domstolen och presidenten uts lämnde i början å embetswägnar Chaveau— agarde till den anklagades förswarare. FJöljande samtal anföres, efter Chaveau—