Helsingborgs-Posten – 25 juli 1863, sida 2

ö ö flöto, åtminstone tjugo, oc slutligen wisade fig mannen Åter. Han stängde omsorgsfulli dörren efter sig och genomwandrade derpå förstugan. Då han passerade förbi mig, rusade jag upp på honom, och fattade honom i kragen. Han utitötte en gåll förbannelse, och med en kraft, bwarvå jag ide war beredd, sköt han mig uns dan och ilade fram till fit rum. Men nu war jag ursinnig, och med ett spräng hade jag åter tag i honom od lyckides denna gång kasta honom till golfwet. J detta ögonblick öppnades dörren till hang rum, od då lampskenct föll på hang ansigte igenkände jag Oskar Lutons likbleka drag. Det war sjuftingen, mannen, som låg nära döden. Till en början wille jag icke tro mina sinnen. Hvarifrån fom den styrka, han uwecklade? Men han lemnade mig föga td till efterfinnande ot skulle efter all fannolikhe: hafwa bragt mig i ftort trångmål, om ide bullret, fom wart brottande förorsakade, hade utlockat några af de resande. Det war Clara, som öppnade dörren och medförde ljuset; så snart bon fick se mig, ryggade hon tillbaka. Med tills hjelp af de tillrusande gästerna hade jag snart fångflat mannen; då först gick jag fram oh betroktade honom. Han war lika mager, blek och likfärgad, fom nägonsin; men nu lyste en eld i hang ögon, fom jag ide sen tillförene. Det war samma skelett, men med nytt lif. Jung gjorde honom flera olika frågor, men han swarade ide. Wi undersökte hans verfon och funno den lida lyftan, ett halft dussin dyrkar samt några tusen dollars, som han nyss förut lillgrivit. Sedan wi undersökt hans fläder, lemnade wi hans händer fria; han infördes i ett litet tomt sofrum och jag tillkallade en stark husdräng, fom skulle bewaka honom tills mors