Helsingborgs-Posten – 25 juli 1863, sida 2

låta mig se hwem som wågade sig i närheten af rummet. Det war nåra midnatt, då jag infann mig på min post. Klockan slog ett, hon slog twå — och ännu hade jag icke hört det ringaste. Kanske bade tjufwen redan rest, eller fruftade han att snart åter gripa till sitt arbetes Ånnu en balftimma och jag war redan trött på att waka, då jag fick höra ett buller, lifjom om en dörr öppnades, och några minuter sednare såg jag en mörk gestalt smyga genom gången. Det war en lien spenalig person i qwinlig drägi. Jog ansträngde mina ögon, och det lyckades mig slutligen att fe, an det war Clara. Jag inbillade mig, at hon skulle hemta något år fin fader. Dock nej! hon gick raft fram till dörren till de resandes rum, lade fitt öra till nydelhåler och wände efter en minut åter på fått fom hon kommit. Jag började blifwa nys fiken. Hwad kunde den unga flickan wilja wid en sådan timma? Men jag hade ide lång tid att grubbla. Snart hörde jag äter det fafra öppnandet af en dörr och nägra fefunder feds nare wisade fig ett annat föremål. Det:a war ftort och mörkt samt rörde fig med kanlika, tyfta steg; af en swag ljussträle, fom frambröl från honom, kunde jag sluta, att gestalten bar en lpfra. Hwem kunde det wara? Säkerligen war det icke doftor Adams, ty han hade gålt bort före middagen. Men jag hade nog att göra med att observera perfonens rörelser. Han — jag märkte att det war en karl — böjde fig öfwer nyckelhålet, och snar: war dör ren öppnad. Han inträdde i rummet, — samma rum der mina gåfter sofwo, — utan an hafwa gifwit ifrån sig det ringaste ljud, fom jag kunde höra. Jug beslör alv wänta till deg han fom ut och då gå honom till mötes. Minuter förs