—— — Den 2 Maj. Då jag i går slutade mitt bref, erhollo vi erdres alt formera linie för att anfalla fiendens verk i vår frout, emedan han troddes hafva dragit sig tillbaka och endast qvarlemnat en svag styrka för att maskera sin rorelse. Vårt antal var endast 200, som dock ansågs tillräckligt, understödda som vi varo af två andra regementen och några batterier. I den bästa sinnesstämning marscherade vl ut, sallan gick kanske en trupp så obekymrad till strids: alla tycktes öfvertygade om framgång, endast en och annan hade andra aningar. Ingenting iuträffade ända tills vi nalkades fiendens jordverk; endast någon enda kula kom hvisslande förbi oss. Men då reste sig derbakom en linie af män, i antal vida öfverlägsen vår egen, hvilken sände ett regn af kulor ibland oss. Jag kommenderade en pluton, och som jag förde den framåt från ruinernaaf några nedbrända hus, der den funnit ett tillfälligt skygd, föll förste sergeanten vid min sida. Framåt gingo vi, men det var tydligt att vi voro hedragna i afseende på fiendens antal. Regemente efter regemente af hans trupper kom ned för all, om så behöfdes, understödja truppen i jordverket. Emot detta verk försoktes nu ett bajoneltansall, men det tjenade endast till att uppoffra folk. Vår fanbärare full, men sanan raddades af en ung officer. Ingenting annat återstod än alt retirera eller sända ut forstärknvingar, hvilket skulle ledt till en allmån batalj på fiendens egen mark, hvilket shulle varit oklokt. Vi hade i alla fall vunnit värt första ändamål, att utröna om sienden utrymt verket eller ej. Följaktligen gass signal att gå tillbaka Vi hade i deuna af