Helsingborgs-Posten – 18 juli 1863, sida 3

stodo omkring schavotten, till konungen i en kall fon, under det tårar qawälde ur bang ögon: — Mit binda händerna, såsom min broder säger, är owillkorligt nödwändig-. Afrärmingen kan annars icke gå för sig. Slutligen erinrande mig min pyligt, hwiskade jog, alldenstund jag ide wille låa hela ans swaret hwila på mina bröder, i prestens öra: — Herr abbe, försök öfwertala konungen dertill, jag ber er På det högsta derom. Under det wi binda händerna på honom winna wi tids det år emöjligt att folket, enligt fin påttre öfwertvaelse, skall göra ett gladt slut på ett sådant skådespel. Abe wände fig om med en sorasren blick, bwaruli uttrycktes på samma gång förundran, misstrocnde och fattning, nedlutade fig seran till konungen och sade med sakta, rörd stämma: — Cire, gå in äfwen vå detta sista effer, hwarigenom ni förut försäfras om Gnds bes löning. Strrar framräckte konungen armarna att binz das, under det biktfadern lät honom fygfa Cyristi bild. Twå af mina medhjelpare bundo de händer hwilka en gång burit spiran. Ru trodde jag att en förändring i finnera skulle uppenbara fig till gunst för konungen. Men det låt fig ej förnimma annat ån ett helwetiskt rasslande af trummorna. Understödd af den wördige prestmannen Reg konungen långsamt och majestätisk: uppför traps porna iill schavotten. Skall då trummornas larmande aldrig uppe höra? frågade Charlemagne. Denne lät honom med ett lecken sörstå, att han ej wissle något derom.