botten. Jag lyssnade uppmärksamt åt det bhäll, hwarifrån jag wäntade konungen skulle komma; intet undgick min späånda uppmärksamhet. Men förgäfwes trodde jag mig då och då sjerran få höra ett buller, Hwilfet skulle wara ett tecken till ett befrieseförsök fåjom man i går förs kunnat mig. Jag får tillstå, att jag i går gladde mig åt den tanken, att kanhända i detta ögonblick ko. nungen skulle undanryckas från fin bewåpnade betäckning och komma under sina förtrognas beskydd. Når detta ide besannades föreställde jag mig huru det oförståndiga och till sitt finne få lätt ombytliga folket skulle ändra sina tankar ech taga den till döden förde monarken under sitt allsmäktiga beskydd och istället för afrättningen skänka honom sin hyllning. Under det jag ännu imvaggade mig i dylika drömmar, under det min söäl skapade fig Åts skilliga bilder, endast för att ide tro sanningen, wåntade mig ett ännu fruktanswärdare upp: waknande. Tid efter annan säg jag bortåt rue de Mar delaine. Plötsligt såg jag en kavallerikår framspränga och i midten en af twå hästar dragen wagn, omgiffwen af ett dubbelt led kavallerister och åtföljjd af en ny trupp med samma flags ma: pen. Nu war inget twifwel, ingen dröm mera möjliig, ty nu fom den kongl. martyren. Det swarmade för ögonen, en ordentlig darrning i alla leder öfwerföll mig; jag kastade en hastig blick på min son och säg att äfwen hans ansigte war likblekt. Emelleriid fom wagnen fram. Konungen fatt till höger, wid hang sida fatt en prest ohm på baksätet sutto twå gensdarmer. Wagnen höll, dörren öppnades;