Helsingborgs-Posten – 14 juli 1863, sida 3

. A under en gammal trotjenerslas wärd. Redan samma afton war feblef en af grefa ens tjenare i en korridor en blef, ung man, font bar ena armen i en bindel och stannade frågande framför honom. Tjenaren stirrade förskräckt på honom. Wid den heliga jungfrun, herr von FEM ros pade tjenaren utom fig af förskräckelse. Huri kom ni tillbaka till Warschan? Om man kände igen er, more ni förlorad! — Jag met det, Iwan ! swarade den unge mannen feende. Men då jag nu är här och då jag har anledning bes fara, att min härwaro redan är förrådd, ja, att man redan föfer mig, skall du i natt dölja mig i detta hus. Du wet, Zwan, också att di är dödens man, om man erfar att du förrådt en of wåra. — Gud beware mig! ropade den gamle mannen, darrande mid tanken på den hemlighetsfulla matten hos den likaså hems lighetssulla nationalregeringen. Ouru ffulle jag wara iftänd till, herr von FE att förråda er! — NRåmär, få anwisa mig ett göms ställe och glöm ide, att du med dit Kf måste gå i borgen för min föferhet! — Darrande förde den gamle tjenaren den unge polacken till ett af de aflägsnaste gemaken: i sin förskräckelse tillbragte han natten utan sömn. Emot midnatten tyckte han fia höra fteg i korridoren. De komma för art hemta honom: jag är förlorod! ropade gubben bäfwande och lyssnande. Men allt war åter tyft och natten förflöt. Knappt gupdde morgonen då larm upps stod i huset. 7MNRu komma de wit! rovade der gamle och reste sig upv i dödsångest jrån sitt nattläger. Men de kommo icke. Hela huset war lifwäl i största förwirring, ty Alexandra war ide att finna; Hennes sång stod orörd oc intet spår förmärktes hwar bon tagit wägen. Gubben Iwan wisste ej till fia. Sakta smög han sig till den kammare, hwarest polacken warit dold. Afwen den war tom. Den gamle blef alltmera utom sig. Han återwände och förmärkte, att den unga fröknen måtte hafwa fytt, ty hennes nödigaste klädespersedlar och dvrz barheter woro äfwen borta. En tanke upps en bos Jwan. Polacken war borta, fröken borta; ban wisste att före revolutionens utbrott hade båda i hemliahet älskat hwarandra. Jwan at tade sig emellerlid wäl för att förråda, att han jamma afton i fin dåraltiga ångest hade låtit öfwerlista sig så, att han insperrat räfwen i dufslaget. Den andra akten egde rum fjorton dagar fednare mid en tysk badort. Här såg man under en af de sista weckorna en intressant unga man med armen i band mid en ung förtjusande qwinnas sida. Alldenstund han bar armen i band, antog mun att han tillhörde infuracnterna och detta gjorde Honom intressant. På tredje dagen efter deras ankomst stodo båda wid det gröna spelbordet och den unga volssfan offrade just nu några ryska guldstycken åt lyckans audinna, då hon med detsamma bleknade och ett åns gestljnd hördes från hennes läppar. Hennes förlust på spelet war ingenting att tala om. Den unga damens blick hwilade ej Heller vå anldjtycket. utan på en gammal man med grått fröna, hwars små swarta ögon riltades på henne såsom dolkar. — Min far! läspade hon knappt hörbart och förswann med waäcklande steg mid den unge polackens arm. Utan att bewärdiga fin dotter med en blick gick den gamle grefwen till polacken och förde honom afsides. Herr von FFF) fade han; AEA RAA — weta, att den sista konungen af Frankrike Hade erhållit tillstånd att taga afsked af fin familj