på honom och under de öfrigas stratt sade han: Det är fägnesamt att se ni har god aptit, fader Olof! Fogeln tycks smata er. Fader Olof såg förwånad först på sin egen rågade, derefter på grannarnas alldeles tomma talrickar, men låt sig ej bekomma, utan swarade med ett lungt leende: Ja gudskelof, nog har jag gud aptit, men på längt nav ide få stark, tom hers rarne här bredwid mig, ty jag har dot lemnat benen qwar, då de deremot ätit upp afwen dem. — Man tan försin, på hwilkens sida strattarne