tiga born i Finland, innehållande en hjertligt uttalad tacksagelse för de från Swerge till de nödlidande i Finland öswersända rika gäfwor. J det nu utkomna Julinumret of samma tids ning läses ett poem, hwillet, under titel: Gomle Kämpe och hans fonfon utgör ett swar å den finske skaldens helsning och antagligen har Vins ueas egen utgifware till förfatiare. Det wackra stycket är af följande lydelse: Glömd af sitt land i hela femti åren Min farfar lefwer, fattig fom han mar, Hans hufwud lutar, glesa äro håren, Men friskt ett hjerta, det har gubben qwar. Hans öga skiner, blirtrande tillika Af mod ech färlef nti samma blick; Han aldrig lärde frukta eller wika, Od) derför git med farfar, fom det gick. Wid Orawais han miste högra armen Och bars på kersbår ur den heto strid; Men kulan fann ej wägen in i barmen, Han sick ej dö — han fick bli invalid. Men ån i dag — når molnen stämma möte Och åskan rullar, hetande en werld — Känus det i ärret liksom handen knöte Cig fast, fom fordom, om det gamla swärd. Han tyder slnt myå sitt lifs för bidan; J hwarje finger har han känsel än. Och fastän stumpen hänger lam wid sidan, Det är fom armen wore der igen. Det är en fäusla blott, inbillning bara, Sä klagar farfar hwarje sädan dag, Men, ser du, gesse! jag skall allt förflara: Min arm är Finland — gamla Swerge jag! När Finlaut lider, Swerge också liter, Ty fastän sumpact har det känsla qwar; Och få det varit allt från nodens tider, i Ty gammal särlef bliver fom ten war, Myss ha wi hört en klagan femma öfwer Med östanwinden från den fåra strand; Der härjar hungern, allting mun behöfwer Af forn och kärna ur en broders hand. Hjelp Finlands barn, du gosse; ad! du fan det; Jag kurmde ide mer än blöda, jag. Hall med din färlef samman syskonbandet; Ty barnen der ha ännn swenska drag. En helig skatt har swensken wäl hewarat: Sin gamla kärlek ech sin gamla tre, Oh du, min gesse, sticka det du sparat Till dessa små, fom utt Finland be, Och i ett un min sparbissa blef kroasad; Det war ej mycet, vet år wisst och sannt; Men skatten blef ur fangeljet förlessad: Till Finland sände jag hwarenta slant. Öwor liten Färf den hungrande behöiwer, Hwart ord från Swerge år ett: Fack för fil! Och få jag sfref, fom utanskrikt ditofwer: Från farfar till den ormen, fom han miss. — Den polska qwinnan är mannen wida öfwerlägsen i alla wärderade själsegenskaper, clanu iswen han, jemte mangsidig inre och Yttre Vilds ning, besitter en hög grad af snillce, energi, mod och en aldrig bristande sjalsnärwaro. Omgifwen af er outsäglig förtrollning, är den volsla awinnan hanförande afwen då hon jatnar sönhetens tmsning; hon är tilldragande, fängs lande afwen då hennes uppsostran blifwit förs ummad. Den simplaste drägt uppbär hon som un tunglig mantel, den entlasie blomsterkrans om ett diadem; öfwerallt och wid alla tillfallen, nom den husliga kretsen och det offentliga lif vt, uppträdder hon säsom en af naturen danad errstarinna, utan att likwäl derwid göra bruk f andra atttributer än den skäraste qwinlighet. AA M::::: ————