hang begäran till lifgardeskassernen i Bonne Nouvelle, wid denna tid belägen å rue de Bourbou-Billeneuve. Sedan wi fört schweitzaren i fåferhet låto wi ledsaga oss af 12 bewäpnade soldater, hwilka utan swårighet skingrade de utanför wårt hus församlade. Redan språkade den wilda solkhopen, å rue Beauregard, om ingenting mindre ån att föns derbryta wår mot alla angrepp wäl försedda förstugudörr för att återtaga dess offer, som den trodde ännu fauns qwar i huset. Först of soldaterna från Bonne-Nouvelleåkasern erhöllo wi underrättelse om hwad fom tilldragit fia denna morgon: att tuilerierna stormats och art man börjat med mördandct af schweitzergardet. Man kan nog hafwa rätt då man säger, att det mest sorgliga i lifwet äfwen kan hafwa sin löjliga sida. Denna dag, fom började så tragiskt, slutade for oss på ett ganska komiskt fått. Min farbror och jag träffade wid wår åerkomst hem en af wåra slägtingar på landet, fom ämnade tillbringa några dagar i Paris. Min tante hade redan skrämt honom med bes rättelsen om hwad som förefallit. Den stackars mannen hade en få swag karaktär, att den når stan urartade till pjunkighet; han wille, då han fick höra hwad fom händt, Återigen resa fin wäg. Darrande och förskrämd befwarade han wår helsning. Men det wärsta för den stackars mannen kommer till slul. Då han nemiigen ämnade werkställa fin plan art resa, erforo wi att stadsporten war stängd och aningen fit lemna Paris, förr ån han iakitagit wissa formaliteter; detta blef en anledning till ännu mera oro hos wår man. Han förföll en komist