Helsingborgs-Posten – 11 juli 1863, sida 2

Eller war det de wilda hopar, hwilka alla daz gar tågade omfring på gatorna efter trummans larm och med wapendån förfunnande huru många de tillfäangatagiti? Eller war det mån, hwilka om afmarne höllo föredrag i klubbarne och talade glödande ord, hwilka likasom eds gnistor amände de lått upprörda sinnena till brinnande bål? Eller slutligen war det solket, den der wilda, råa massan som tid efter annan uppströf skjortärmerna och neddoppade armarne ända till skuldrorna i blod? Om dessa alla utgöra folket, då tillhår jag gerna utt jag ide känner och icke will känna det. Men jag kan icke tro, att folfet fan wara en sådan utwald samling af skarpränate. drängar. Man fåg under denna olydliga tid på langs spetsarna och spjuten fåfom segertecken flera asskurna menniskohufwuden bäras omfring gar torna, ån min farfar och hang förjäder nägonsin afbuggit. Bör man gifwa folket skuld till alla dessa grymheter? Nej, det år allenast de fräcka uppe wigglarna, hwilfa förtjena denna förebråelje. Man må wål akta fig att wid denna tid fålla en för bastig och ytlig dom. Mången gång igenfånde min sarfar, bland dessa bewäpnade hopar, hwilka tågade genom staden, personer som gjort bekamskap med det brännmärfande jernet samt spösliming och fler talet af dessa horder hade förut warit nånvarande wid hwarje afrättning, fom fönvandat dem till rafande wilddjur. Allt detta måste, såsom jag redan förut Ane tydt, betydligt förminskat Charless:Heuri Sane sons enthusiasm får revolutionen. Tillfölje hårutaf höll han fig få mycket fom möje ligt afläganad från de dagliga tilldragda