Helsingborgs-Posten – 4 juli 1863, sida 3

kortligen underkastas alla procedurer, som om ett wertligt natmsel wore för handen, i många fall goda och ändamålsenliga, men fom endast böra anwandas, der wertligt behof göres. Sa bahaglia en graciös ballning of troppen odså är, sa bör den aldrig winnas på naturlighetens betostnad, och bedröf igt är när ett barn redan i fin tidigaste ungdom öfwerlemnas at dansläraren, endast i det ändamålet att afwända det ifrån hwarje oskön, d. ä. hwarje naturlig rörelse, att helt och hället uppfostra det efter konstens reglor, med ett ord, göra det till en leddocka. Deras döttrars hy är också föremål för fåfänga mödrars stora uppmärtsumhet, och ingenting fon ingifwa dem mer försträckelse än rod naden på tinderna och lemmarnes friska fyllig: het. Inget medel lemnas oförsökt att befämpa ett sadant der manhgt utscende; medikamenter och diet mäste göra sitt till, utan afscende på att helsan derigenom 1 fara sättes och den werkliga froppsliga stönheten skadas. Den öfwerdrifna omsorgen om kroppens fföns het är dock ej det enda jjntliga i wåra dagars uppfostran. Lusten att lysa med döttrarnes tunskaper och talanger går med den hand i hand, är en orsak till mången både andlig och Icfamlig ofärd, men isynnerhet till de i wåra dagar sa ofta förekommande nervswagheterna. Wår tid har iföljd af de framsteg som konst och wetenskap gjort, iföljd af bildningens allmänna spridning, åfwen anwisat qwinnorna en annan ställning. Med ratta fordrar man uu of en gift qwinna ett g: undligare och mer omfattande wetande än i wara mödrars och mormödrars dagar. Att lata ett jådant mes tande komma sina döttrar till del, är alla mös drars pligt, och ware långt ifrån mig att wilia ifra deremot. Men hos många mödrar är mindre fråga om en gedigen stolbildning än, som jag redan sagt, miunande af färdigbeter, med hwilka man fon lysa, sasom fremmande språäk, musik, grann sömnad, sang m. m. Dessa kunstaper äro samtligen att wärdera hos dem, fom för dem ega werklig talang eller anlag, men de blifwa en plåga för dem, hwilta ej ega någon kallelse för dem, men ändå iysselsatta sig med dem. 3 detta afjeende äro flickorna wärre deran än gossarne. Sönernas anlag och hör jelser tagas mer i berätning, och den ene före trädeswis uppfostras i den rittningen, den ans dre i en annan, alltsom förberedeljen för deras yrke fordrar; fällan pinar man gossar med att twinga dem att lära saker, som ej äro nödiga för deras wal af lefnadsyrke och hwarföre de ej hafwa någon utpreglad kallelse. Hur annors lunda är det ej med flickorna? Meodet fordrar att man talar fiera språt, sjunger, spelar och ritar och utan förbarmande måfte samtliga döttrarna i en samilj sysselsatta sig med alla dessa saker. O, J mödrar, jag talar nu till er i edra barns namn. Det företommer mig, när jag slrifwer detta, fom om många sma wackrå flickansigten omgafwo — tusende ljufwa barnaögon blickade på mig och ropade: vefria oss från tonjungationerna och prepositionerna och singeröfningarne och notläjandet. Hafwen medlidande med de md, I mödrar, läten beweka eder af deras böner och twinga dem ej att lära sater, för hwilta de satna anlag och fficklighet. Ett dåligt talande aj fremmande sprär, eti erbarmligt tlinkande på pianot äro ej i stånd att stänka någon nimbus i sccictetslifswet od) i jan